Hej

Jag tror det har tagit slut på tårar för jag kan inte gråta mer, även om det känns som att jag skulle kunna gråta en hel flod.

Det har varit en awesome månad, herregud, det känns som det gått ett år? Av alla personer jag kunnat träffa, av alla på HP så träffade jag dig. Så underligt, att det kändes så rätt. Men jag kände det på mig.

Jag tänker på första kyssen på O'Learys och vet du vad, jag ville bara skita i den där räksalladen, sätta mig bredvid dig och kyssa dig, heeeela kvällen. Du var (och ÄR) finaste och sötaste ever, all I ever dreamed of. Klädstilen, tatueringarna, kepsen... ALLT <3 Jag älskar att du är smart, har en hjärna och riktiga åsikter och jag gillar att vi kan diskutera. Och när du tog upp gitarren hemma hos mig och började att sjunga och spela, där hade du mig.

Vi tycker inte lika om allt, det har jag fattat... Men vem fan tycker man precis likadant som egentligen? Vi har tjafsat, vi har sagt fel saker till varann, ändå tycker jag om dig så mycket. Dina skratt i sömnen, ditt leende, när du pratar finska, när du skedar mig på nätterna.

Jag har mina brister och min största brist är nog att jag har svårt att lita på folk. Jag litar på dig att du aldrig skulle vara otrogen, aldrig slå mig osv, men ändå. När man blivit så sårad och sviken av någon som påstår att den älskar mig, då är det svårt och det tar tid innan jag bara kam njuta och flyta med. Det är därför jag behöver bekräftelse, det är därför jag vill ha uppskattning. Det är därför jag blir osäker på oss. Jag borde förstå, jag borde veta att du vill vara med mig, spela i samma lag som mig, även om du inte är världens mest fysiska och puttinuttigaste person.

Jag är faktiskt inte osäker på mig själv, kärleken till mig är det inget fel på. Är det någon jag lärt mig att älska under mina snart 22 år så är det mig själv. Jag vet att jag är en fantastisk människa, snäll, omtänksam, duktig och vacker. Varför jag verkat osäker är för att jag inte riktigt har vetat var jag har dig, du har sagt så mycket men inte riktigt visat det. Jag är som jag sa tidigare till dig, van att få mycket fysisk kärlek. Jag blir osäker när du inte är som "alla andra" som jag träffat och varit tillsammans med. Och jag vet att vissa saker du säger, att du inte menar dem. Jag tar inte åt mig, jag gör verkligen inte det, men det är klart det är nåt centra i hjärnan som reagerar. Jag vet att du har ADHD, att du inte riktigt kan rå för det du säger, och det sa din mamma till mig, jag ska inte lyssna på allt du säger för du menar det inte, jag måste ha tålamod.

Jag känner mig ändå trygg med dig, jag älskar din familj, din mamma, Tiina, Juliette.. Jag vill lita på dig helt och fullt.


Hur det nu än blir, så kommer jag aldrig glömma dig, för du är speciell, du är allt jag vill ha och lite till.


Du är awesome.

Fröken Fab