För att vara sådär härligt positiv också..
Idag har jag varit på bra humör, jag har varit glad och känt mig väldigt tacksam över det jag har och mina möjligheter. jag ska skriva en "vill göra"-lista. Jag har också kommit underfund med att jag inte ska göra massa tråkiga saker.
Jag skulle vilja visa min tacksamhet över följande:
- Att jag kan vakna bredvid Joonas och få höra "godmorgon älskling"
- Att jag har världens bästa Bettan i mitt liv, du lyssnar, du pratar, du tycker, du förstår som ingen annn i helaste hela världen.
- Att jag har ett fint hem som jag delar med en av mina favoritpersoner.
- Att jag tjänar mina egna pengar.
- Att jag numer kan njuta av ensamhet.
- Att jag har världens finaste och skönaste Muminlakan (tack mormor).
tisdag 30 augusti 2011
Dancing with myself. Just nu i alla fall.
Förresten så är det underskattat att vara ensam hemma, sitta i soffan, ha nån halvkass film på på teven, sitta vid datorn, läsa några bra bloggar, dricka te ikvädd världens bästa plagg i världens bästa färg (rosa onepiece).
Jag har nog ett väldigt stort behov av att vara ensam now and then, även om det bästa som finns är att ligga naken och skeda under duntäcket med Joonas, känna finaste huden mot min, ligga på snyggaste armen, känna lillnäsan mot min nacke och hans hand över min och höra "jag älskar dina händer".
Jag har nog ett väldigt stort behov av att vara ensam now and then, även om det bästa som finns är att ligga naken och skeda under duntäcket med Joonas, känna finaste huden mot min, ligga på snyggaste armen, känna lillnäsan mot min nacke och hans hand över min och höra "jag älskar dina händer".
Fjantfärg!
Funderar över den där målarfärgen.... Den som heter "LADY"... Varför i hela friden finns det en färg som helter Lady? Är det för att den är lättstruken? Kanske är den vattenbaserad så en klumpig kvinna inte förstör golv och inredning med eventuella färgspill? Vad är det för skillnad på "mansfärg" (från till exempel Alcro eller Flügger eller allt vad det heter) och LADY? För mig skulle det kännas som ren och skär förnedring om jag gick in i en färgaffär och bad dem om en burkjävel med LADY. "Hej, jag skulle vilja köpa LADY eftersom jag ska måla om mina väggar och dessutom råkar vara TJEJ". Så jävla megatöntigt. Rekordelig jävla färg ska det vara. Som riktiga målare använder.
Jurk
Fy fan vad äckligt det är när man ser hur skitiga fingertopparna är... Men vilken fröjd sen när man får gnugga av dem med rikligt med tvål och vatten. En reflektion bara. Ska nog börja ha med mig desinfekterande vptservetter när jag går utanför dörrn.
Min önskelista
- TVÅL pink cotton candy duschtvål
- En svart och en mörkblå kofta
- Morgontofflor
- Titta på cosmonova
- Muminmuggar (de som jag inte har)
- Muminlakan
- Badlakan
- Sånadära skinnskor som alla fashionmänniskor går runt i......
- En svart tunn mössa
- Biobesök
Lång tajm no see
Livet känns rätt bra nu faktiskt. Känner mig mycket gladare och stabilare. Som att inget kan få mig omkull igen. Det känns bra att gå till jobbet, jag har ingen panik över att jag inte har några pengar att röra mig med den här månaden (bokat resa till Alanya = ganska dyrt), det känns bra med Joonas och jag är inte på dåligt humör. Nu är jag bara trött. Fattar inte varför? Sov ju megabra bredvid finnen och under duntäcke och allt. Kanske kommer tröttheten ikapp mig från de fem arbetsdagarna?
Annars då, ska väl försöka gå ner i vikt. som vanligt? Helt ärligt så orkar jag inte tänka på det just nu. Har inte råd att tänka på det just nu. Nu ska jag leva fattigt en månad så då blir det havregrynsgröt och knäckebröd (har fått tips från Bettan).
Imorgon fyller Joonas 25 år. Gammalt. Snart tretti. Tamme fan. Och snart fyller jag år, rättare sagt på lördag. Blir inte lika gammal, bara 22. Ganska ungt. Jag har köpt presenter till J för 1700 spänn. Ja, du läste rätt. Ska lämna tillbaka mer än hälften idag. Känns liksom sådär att ge bort mer saker och pengar än vad jag har att röra mig med denna månad! Ska lämna tillbaka ett par jeansleggins också i stl 36, har alltid 36 på dem men NÄ, fick inte över dem över röva... Kul. Men det skiter jag i. Är nöjd så länge jag slipper ha tjockisstorlekar.
Heippa!
Annars då, ska väl försöka gå ner i vikt. som vanligt? Helt ärligt så orkar jag inte tänka på det just nu. Har inte råd att tänka på det just nu. Nu ska jag leva fattigt en månad så då blir det havregrynsgröt och knäckebröd (har fått tips från Bettan).
Imorgon fyller Joonas 25 år. Gammalt. Snart tretti. Tamme fan. Och snart fyller jag år, rättare sagt på lördag. Blir inte lika gammal, bara 22. Ganska ungt. Jag har köpt presenter till J för 1700 spänn. Ja, du läste rätt. Ska lämna tillbaka mer än hälften idag. Känns liksom sådär att ge bort mer saker och pengar än vad jag har att röra mig med denna månad! Ska lämna tillbaka ett par jeansleggins också i stl 36, har alltid 36 på dem men NÄ, fick inte över dem över röva... Kul. Men det skiter jag i. Är nöjd så länge jag slipper ha tjockisstorlekar.
Heippa!
onsdag 24 augusti 2011
Hej från Slavis
Flyttade från Svartbäcken igår. Det känns inte ens vemodigt. Inte alls. Det var mysigt att få spendera sommaren där men jag kände mig nog rätt klar. Sitter nu i världens bästa soffa i Slavsta med världens bästa Melina och det känns bra. Har kommit iordning med det mesta, plockat upp, pysslat och hittat en massa saker som varit nerpackade sen jag flyttade från Österby för snart ett år sen (!!!!).
Igår var jag till farbror doktorn innan flytthysterin började, en jävla projekt det där, åka till Tierp och gå till vårdcentrum. Träffade en bra doktor, det kändes bra, jag berättade allt hur jag kände med trötthet, ångest, självskador, matproblem och allt... Fick doshöjning och det var ju bra, en uppmaning att ringa till kuratorn jag fått remiss till och sömnpiller så jag sover ordentligt. Det var ett jävla tjat om ätande också, vafan... Jag äter ju, försöker i alla fall. Idag har jag varit megahungrig, sjukt sugen på godis och kladdkaka, men så jävla roligt ska vi inte ha det.
Och jag vet inte hur det blir med Joonas, jag hoppas allt löser sig, jag får inte ha så bråttom. Jobbigt att jag blir så himla kär när jag väl blir kär. Vi får väl se.
Heippa.
Igår var jag till farbror doktorn innan flytthysterin började, en jävla projekt det där, åka till Tierp och gå till vårdcentrum. Träffade en bra doktor, det kändes bra, jag berättade allt hur jag kände med trötthet, ångest, självskador, matproblem och allt... Fick doshöjning och det var ju bra, en uppmaning att ringa till kuratorn jag fått remiss till och sömnpiller så jag sover ordentligt. Det var ett jävla tjat om ätande också, vafan... Jag äter ju, försöker i alla fall. Idag har jag varit megahungrig, sjukt sugen på godis och kladdkaka, men så jävla roligt ska vi inte ha det.
Och jag vet inte hur det blir med Joonas, jag hoppas allt löser sig, jag får inte ha så bråttom. Jobbigt att jag blir så himla kär när jag väl blir kär. Vi får väl se.
Heippa.
tisdag 23 augusti 2011
Hej
Jag tror det har tagit slut på tårar för jag kan inte gråta mer, även om det känns som att jag skulle kunna gråta en hel flod.
Det har varit en awesome månad, herregud, det känns som det gått ett år? Av alla personer jag kunnat träffa, av alla på HP så träffade jag dig. Så underligt, att det kändes så rätt. Men jag kände det på mig.
Jag tänker på första kyssen på O'Learys och vet du vad, jag ville bara skita i den där räksalladen, sätta mig bredvid dig och kyssa dig, heeeela kvällen. Du var (och ÄR) finaste och sötaste ever, all I ever dreamed of. Klädstilen, tatueringarna, kepsen... ALLT <3 Jag älskar att du är smart, har en hjärna och riktiga åsikter och jag gillar att vi kan diskutera. Och när du tog upp gitarren hemma hos mig och började att sjunga och spela, där hade du mig.
Vi tycker inte lika om allt, det har jag fattat... Men vem fan tycker man precis likadant som egentligen? Vi har tjafsat, vi har sagt fel saker till varann, ändå tycker jag om dig så mycket. Dina skratt i sömnen, ditt leende, när du pratar finska, när du skedar mig på nätterna.
Jag har mina brister och min största brist är nog att jag har svårt att lita på folk. Jag litar på dig att du aldrig skulle vara otrogen, aldrig slå mig osv, men ändå. När man blivit så sårad och sviken av någon som påstår att den älskar mig, då är det svårt och det tar tid innan jag bara kam njuta och flyta med. Det är därför jag behöver bekräftelse, det är därför jag vill ha uppskattning. Det är därför jag blir osäker på oss. Jag borde förstå, jag borde veta att du vill vara med mig, spela i samma lag som mig, även om du inte är världens mest fysiska och puttinuttigaste person.
Jag är faktiskt inte osäker på mig själv, kärleken till mig är det inget fel på. Är det någon jag lärt mig att älska under mina snart 22 år så är det mig själv. Jag vet att jag är en fantastisk människa, snäll, omtänksam, duktig och vacker. Varför jag verkat osäker är för att jag inte riktigt har vetat var jag har dig, du har sagt så mycket men inte riktigt visat det. Jag är som jag sa tidigare till dig, van att få mycket fysisk kärlek. Jag blir osäker när du inte är som "alla andra" som jag träffat och varit tillsammans med. Och jag vet att vissa saker du säger, att du inte menar dem. Jag tar inte åt mig, jag gör verkligen inte det, men det är klart det är nåt centra i hjärnan som reagerar. Jag vet att du har ADHD, att du inte riktigt kan rå för det du säger, och det sa din mamma till mig, jag ska inte lyssna på allt du säger för du menar det inte, jag måste ha tålamod.
Jag känner mig ändå trygg med dig, jag älskar din familj, din mamma, Tiina, Juliette.. Jag vill lita på dig helt och fullt.
Hur det nu än blir, så kommer jag aldrig glömma dig, för du är speciell, du är allt jag vill ha och lite till.
Du är awesome.
Fröken Fab
Det har varit en awesome månad, herregud, det känns som det gått ett år? Av alla personer jag kunnat träffa, av alla på HP så träffade jag dig. Så underligt, att det kändes så rätt. Men jag kände det på mig.
Jag tänker på första kyssen på O'Learys och vet du vad, jag ville bara skita i den där räksalladen, sätta mig bredvid dig och kyssa dig, heeeela kvällen. Du var (och ÄR) finaste och sötaste ever, all I ever dreamed of. Klädstilen, tatueringarna, kepsen... ALLT <3 Jag älskar att du är smart, har en hjärna och riktiga åsikter och jag gillar att vi kan diskutera. Och när du tog upp gitarren hemma hos mig och började att sjunga och spela, där hade du mig.
Vi tycker inte lika om allt, det har jag fattat... Men vem fan tycker man precis likadant som egentligen? Vi har tjafsat, vi har sagt fel saker till varann, ändå tycker jag om dig så mycket. Dina skratt i sömnen, ditt leende, när du pratar finska, när du skedar mig på nätterna.
Jag har mina brister och min största brist är nog att jag har svårt att lita på folk. Jag litar på dig att du aldrig skulle vara otrogen, aldrig slå mig osv, men ändå. När man blivit så sårad och sviken av någon som påstår att den älskar mig, då är det svårt och det tar tid innan jag bara kam njuta och flyta med. Det är därför jag behöver bekräftelse, det är därför jag vill ha uppskattning. Det är därför jag blir osäker på oss. Jag borde förstå, jag borde veta att du vill vara med mig, spela i samma lag som mig, även om du inte är världens mest fysiska och puttinuttigaste person.
Jag är faktiskt inte osäker på mig själv, kärleken till mig är det inget fel på. Är det någon jag lärt mig att älska under mina snart 22 år så är det mig själv. Jag vet att jag är en fantastisk människa, snäll, omtänksam, duktig och vacker. Varför jag verkat osäker är för att jag inte riktigt har vetat var jag har dig, du har sagt så mycket men inte riktigt visat det. Jag är som jag sa tidigare till dig, van att få mycket fysisk kärlek. Jag blir osäker när du inte är som "alla andra" som jag träffat och varit tillsammans med. Och jag vet att vissa saker du säger, att du inte menar dem. Jag tar inte åt mig, jag gör verkligen inte det, men det är klart det är nåt centra i hjärnan som reagerar. Jag vet att du har ADHD, att du inte riktigt kan rå för det du säger, och det sa din mamma till mig, jag ska inte lyssna på allt du säger för du menar det inte, jag måste ha tålamod.
Jag känner mig ändå trygg med dig, jag älskar din familj, din mamma, Tiina, Juliette.. Jag vill lita på dig helt och fullt.
Hur det nu än blir, så kommer jag aldrig glömma dig, för du är speciell, du är allt jag vill ha och lite till.
Du är awesome.
Fröken Fab
torsdag 18 augusti 2011
För att vara sådär brutalt ärlig...
Jag vill inte gå tillbaka till mitt jobb. Jag är inte aktiv, jag har gjort bort mig, sluttit med mobilen och varit på Facebook. Jag skäms. Jag som är bästaste bästa undersköterskan.
Jag vill inte vara kvar där, inte bara för det med mobilen. Men jag vill inte. I januari, eller var det februari så pratade jag och en viktig chefsperson om att börja på ett jobb. Jag var helt inställd, ville ej vara kvar på sjukan. Sen blev det inte så och jag blev kvar.
Nu hoppas jag för kung och fosterland att jag får packa jultidningar för att sedan bli lagertomte för resten av mitt liv. Plugga lite economics så man kan bli chefens högra hand? Man lär ju ta över familjeföretaget...
Jorå, hej.
Jag vill inte gå tillbaka till mitt jobb. Jag är inte aktiv, jag har gjort bort mig, sluttit med mobilen och varit på Facebook. Jag skäms. Jag som är bästaste bästa undersköterskan.
Jag vill inte vara kvar där, inte bara för det med mobilen. Men jag vill inte. I januari, eller var det februari så pratade jag och en viktig chefsperson om att börja på ett jobb. Jag var helt inställd, ville ej vara kvar på sjukan. Sen blev det inte så och jag blev kvar.
Nu hoppas jag för kung och fosterland att jag får packa jultidningar för att sedan bli lagertomte för resten av mitt liv. Plugga lite economics så man kan bli chefens högra hand? Man lär ju ta över familjeföretaget...
Jorå, hej.
onsdag 17 augusti 2011
En stilla undran
Vem skulle sakna mig om jag dog eller försvann? Först skulle nog jobbet undra vart jag höll hus. Annars, vem skulle märka rent spontant att jag inte hörs av? Mamma och pappa pratar jag inte med så jätteofta längre, Joonas skulle nog tro att jag var sur... Vem skulle annars märka? Det är fan läskigt att vara ensam och bo ensam. Eller, jag är ju inte ensam. Men ändå. Jag vill flytta till Joonas.
måndag 15 augusti 2011
Några tankar angående hemtjänstens uteblivande matlådeleverans,,,
Jag har inte skrivit nåt vettigt på länge ser jag, bara en massa sentimentalt dravel som bara är onödigt.
Anyways. Här om dagen läste jag på Aftonbladet att det var ett äldre par som inte hade fått sin mat av hemtjänsten. Det var bilder på paret, deras barn har såklart lagt sig i det här och tycker så jävla mycket.
Paret hade nyligen fått beviljat av kommunen att få matlådor hemkörda av hemtjänsten. De hade fått vänta i två veckor på att få den första matleveransen. Okej, lite jobbigt att det blir någon sorts "väntetid" från beslut till handling liksom... Men vafan. Nog för att både kärringen och gubben fick med varsin bandagerad arm och är för skruttiga att gå ut och handla.
Men alltså... Old people har alltid hemtelefon. Gick det inte att ringa ifrån den på två veckor? När man får beslut att få hjälp av hemtjänst får man väl några slags kontaktuppgifter? Är det mycket svårt att slå ett nummer och fråga "Var är min mat?". Gubben hade väl kunnat hålla i luren så hade kärringen kunnat slå numret? Jag tänkte eftersom de verkar vara så handlingsförlamade. Parets barn verkar ju inte heller ha alla hästar i stallet heller. Märker man att mamma och pappa inte fått den mat de blivit lovade kan man väl fråga hemtjänsten var problemet ligger, försöka lösa detta alternativt laga eller köpa mat till föräldrarna så de kan få mat under dessa två veckor som hemtjänsten inte kom?
Fan att folk alltid ska se sig själv som offer. Jag hatar det, så jävla löjligt. Man försöker sig på nåt jävla martyrskap och "det är så synd om mig!". Varför inte ta tag i problemet, försök lösa det! Nej, för vi ska bara ha och ha, allting ska serveras på ett silverfat.
Anyways. Här om dagen läste jag på Aftonbladet att det var ett äldre par som inte hade fått sin mat av hemtjänsten. Det var bilder på paret, deras barn har såklart lagt sig i det här och tycker så jävla mycket.
Paret hade nyligen fått beviljat av kommunen att få matlådor hemkörda av hemtjänsten. De hade fått vänta i två veckor på att få den första matleveransen. Okej, lite jobbigt att det blir någon sorts "väntetid" från beslut till handling liksom... Men vafan. Nog för att både kärringen och gubben fick med varsin bandagerad arm och är för skruttiga att gå ut och handla.
Men alltså... Old people har alltid hemtelefon. Gick det inte att ringa ifrån den på två veckor? När man får beslut att få hjälp av hemtjänst får man väl några slags kontaktuppgifter? Är det mycket svårt att slå ett nummer och fråga "Var är min mat?". Gubben hade väl kunnat hålla i luren så hade kärringen kunnat slå numret? Jag tänkte eftersom de verkar vara så handlingsförlamade. Parets barn verkar ju inte heller ha alla hästar i stallet heller. Märker man att mamma och pappa inte fått den mat de blivit lovade kan man väl fråga hemtjänsten var problemet ligger, försöka lösa detta alternativt laga eller köpa mat till föräldrarna så de kan få mat under dessa två veckor som hemtjänsten inte kom?
Fan att folk alltid ska se sig själv som offer. Jag hatar det, så jävla löjligt. Man försöker sig på nåt jävla martyrskap och "det är så synd om mig!". Varför inte ta tag i problemet, försök lösa det! Nej, för vi ska bara ha och ha, allting ska serveras på ett silverfat.
söndag 7 augusti 2011
Men så undrar jag.. jag ska ha allt tålamod i världen, jag ska acceptera ord och handlingar. för du har befogenhet för du är inte normal, du har en bokstavskombination. jag, som är deprimerad och eventuellt står inför een livsavgörande grej, jag ska vara som DU vill att jag ska vara. jag är en dålig flickvän, jag är bitter, jag kan aldrig le... aja. tack.
torsdag 4 augusti 2011
måndag 1 augusti 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)