Läste en fruktansvärt intressant krönika i DN idag av fantastiska Hanna Hellqvist.
"Men jag träffade honom naturligtvis igen /.../ Jag sa aldrig nej på den tiden. Och jag hånglade med honom igen och blev lika skinnflådd i ansiktet. Sådär var det ofta när jag var yngre. Jag tvingade mig själv att träffa karlar. Jag verkligen bet ihop och tvingade mig själv att säga ja. Min första instinkt var att säga nej. Nej tack. Men jag kämpade emot den. /.../ Och alla dessa plågsamma dejter med män, som jag tänkte att det skulle vara bra för mig att träffa, som jag se led mig igenom på Karlstads krogar och som brukade avslutas med ett pliktskyldigt hångel. Vad höll jag på med? Var jag så ensam? Eller vad annars hade jag för anledning att utsätta mig, eller männen för den delen, för det här lidandet? /.../ Jag trivs oftast själv. Det är lyxigt. Det finns inget sällskap som är så härligt som ens eget, när man lyckats undkomma en dejt som man egentligen borde gått på för att han verkade som en så bra kille /.../"
<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar