Jag saknar Joonas så det gör ont och jag kan inte göra något åt det. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver att jag saknar honom, hur mycket jag tänker på honom. Jag vill inte vara sjuk, jag ville inte förstöra det finaste jag haft bara för att jag är sjuk. Fan. Jävla skitsjukdom. Igår höll jag på att bryta ihop för jag tänkte på den gången som Joonas smekte mig på lillpannan, precis så som mamma gjorde när jag var liten. Helt klart det bästa som finns. När kommer jag få uppleva det igen liksom? En, två, tre månader? Någonsin? Jag vill inte vara utan dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar